Varför är Storbritannien, och särskilt den brittiska pressen, så negativ till EU? EuroparlTV tar reda på mer i Storbritannien.

Reportaget: Brittisk EU-skepsis

https://api.multimedia.europarl.europa.eu/documents/20125/15791224/m003-0166-sv_mf.srt

Storbritannien är berömt för sitt te,  sina kungligheter och sin motvilja mot EU.

Vi åkte till London för att ta reda på varför  det har rykte om sig att vara EU-skeptiskt

och varför Storbritannien är så negativt  till sina kusiner på kontinenten.

England är halvhjärtat till EU.  De vill ha fördelarna med EU,

Vi måste bry oss om det.  Vi är alla...

Majoriteten av människorna  här är helt emot EU.

Och låter EU fortsätta med sitt?  -Jag äter min mat.

skiftar synen på EU och  rapporteringen om det.

För att undersöka frågan  talade vi med en fd. pressansvarig,

en professor och journalister från  proeuropeiska och euroskeptiska läger.

Alla har olika definitioner  av den brittiska euroskepsisen.

Skepsisen är kärnan i  den brittiska journalistiken.

Sedan 1980-talet har vi fått  dras med det här begreppet,

allt från eurofobi,  fientlighet till europeisk integration

De är nästan xenofober.  De gillar inget som inte är brittiskt.

Men om man återgår  till moderatare områden

Vissa personer kallar sig  för eurorealister.

Euroskepsis innebär något annat  för personer i EU-institutionerna.

Det innebär personer som kritiserar dem.  De är euroskeptiker eller populister.

På 1970-talet röstade Storbritannien för  att gå med i Europeiska gemenskapen.

36 år senare kräver  tidningar och konservativa

Den nuvarande krisen bidrar,  men många anklagar media.

Den brittiska journalistiska traditionen  föddes på Fleet Street.

Jag talade med en undersökande  amerikansk journalist häromdagen.

Han sa: "Vad är tidningarna till för?  Vi är här för att ställa till problem."

Det är en del av  den brittiska traditionen.

Pennan är mäktigare än svärdet.  Brittiska journalister har knivskarpa pennor.

Jag har varit i Bryssel i nio år.  Jag har jobbat för The Telegraph i fem år.

Jag känner väl till institutionerna.  Jag kan vara nördig om jag vill.

Brittiska journalister  är mycket aggressivare,

Folk tycker det,  därför att vi har inte så stor respekt

för "Monsieur le Président" och andra.

Marknaderna kräver  den här aggressiva strategin.

Då 10 nationella och många regionala  tidningar konkurrerar

De populäraste tabloiderna har  varit centrum för många euromyter.

Europeiska kommissionen  har en lista från 1990-talet.

Det är dyrt att ha  korrespondenter utomlands.

Tabloiderna tycker inte  att det är värt det i Bryssel,

så de förlitar sig på frilansreportrar.

Frilansreportrarna vill sälja,  så de överdriver historierna.

De bygger på en historia,  vinklar den, överdriver den,

anpassar sig efter  vad redaktören vill köpa.

En böjd banan är en bra berättelse för  en redaktör. Det går inte att missa.

Lata journalister kan  inte anklagas för allt.

Det kan vara krävande att bevaka  miljö, finanser och utrikespolitik.

Det kanske är en anledning till  varför EU-frågor bevakas så dåligt.

Det finns inte många  övermänniskor här.

Att skilja mellan EFSF och CSDP  är inte så lätt.

Vid toppmöten förenklar  journalisterna ofta saker.

Vi tenderar att se toppmötena  som segrar eller nederlag.

Det är intressantare om vi beskriver det  som en kamp eller ett potentiellt nederlag.

Det senaste EU-toppmötet var inget  undantag. En tabloid refererade till krig.

Nyheterna rapporterar  inte om det som går bra.

Den brittiska pressen  har kanske trots allt rätt i

att se med kritiska ögon på  en institution som blir viktigare.

som man ständigt ser rubriker -  bra eller dåliga - om EU.

Oscar Wilde sa: "Det finns bara  en sak som är värre än att bli omtalad