Två viktiga pelare har cementerats för att säkra banker och skydda skattebetalarna mot att behöva stå för bankmisslyckanden. Men kommer EU-parlamentarikerna enas om den tredje, och sista?

Den sista pelaren i bankunionen: att bygga upp en fond för att hålla sparmedel säkra

https://api.multimedia.europarl.europa.eu/documents/20125/11566760/n005-160310-001-sv.srt

I efterdyningarna av finanskrisen  tyglades nyckfulla banker.

En bankunion för euroområdet  planerades med tre kärndrag:

Europeiska centralbanken skulle  övervaka nationell bankpraxis,

en mekanism för att stötta banker med  problem innan de blev bankrutta

trädde i kraft 2016 och  det sista steget som ska genomföras

kommer försöka hålla sparmedel säkra.

Det hade varit bättre  att skapa en ny institution

som ett europeiskt banktillsynsorgan,  det hade varit en bättre lösning.

Men att ge det till ECB är fortfarande bättre

än det fragmenterade, nationella  systemet vi hade innan

där medlemsstaterna tävlade  om den svagaste banktillsynen,

en av faktorerna som  ledde oss in i finanskrisen.

Men det trissade i sin tur upp statsskulden.

Nu har ett amerikanskt system införts  där investerarna hanterar risken.

Vi måste naturligtvis undvika de oavsiktliga  konsekvenserna av bail-in,

istället för att minska risken ökar  den vad gäller brist på förtroende.

Detta kräver först och främst  att bankunionen slutförs,

så insättningsgarantin och  säkerhetsmekanismen är viktiga delar,

och även att vi använder bail-in-verktyget  på ett proportionellt och rättvist sätt.

Men Tyskland är fortfarande emot  ett insättningsgarantisystem och

säger att det omfördelar risken i hela EU.