Damerna i vitt har äntligen tagit emot det Sacharovpris de fick 2005. Vi träffade Laura Labrada Pollán, dotter till en av grundarna av den kubanska oppositionsgruppen.

Intervju: ’Yttrandefriheten respekteras fortfarande inte i Kuba’

https://api.multimedia.europarl.europa.eu/documents/20125/16287626/n003-0246-sv.srt

Du är här i parlamentet  för att ta emot ett pris

som tilldelades den rörelse  som din mamma bildade,

Det är ett stort nöje och en ära  att få vara här och ta emot priset,

att tillsammans med mina systrar få  representera Ladies in White Laura Pollán.

att kunna komma hit  och representera min mamma.

2005 valdes fem kvinnor från Ladies in  White ut för att komma och ta emot priset.

Den kubanska regeringen  hindrade oss från att resa.

Priset har faktiskt  förvarats här i åtta år,

inte för att de inte ville ge det till oss,

utan för att den kubanska  regeringen inte lät oss åka.

Nu är vi här, egentligen inte för att den  kubanska regeringen låtit oss åka,

utan för att det internationella samfundet  pressat dem att låta oss åka.

Hur och varför bildades Ladies in White?

efter att 74 män och en kvinna gripits  på ett orättvist sätt av Castros diktatur.

Gruppen bildades av kvinnor från hela ön.

Vi lärde känna varandra, träffades  och 30 mars bildades rörelsen

för att kräva att våra  nära och kära skulle släppas.

2005 nekades ni utresetillstånd från Kuba  för att åka och ta emot Sacharovpriset.

Betyder det att det skett  en förändring av Raúl Castros politik?

Jag skulle inte kalla det en förändring,

men det kanske är ett sätt  för regeringen att visa

att det skett förändringar.  Men så är det inte.

Jag tycker att diktaturen  i vårt land, Castros regering,

borde öppna upp sig mer i förhållande till  folket, låta oss uttrycka oss fritt.

bidrar till processen  eller har de inte så stor betydelse?

Det tycker jag att det gör,  för att bli tilldelad ett pris

betyder att det internationella samfundet  anser att vårt arbete är meningsfullt,

att vi har rätt, att vi är rättfärdigade

och jag tycker att priset är jätteviktigt.

I tio år har vi fortsatt att kämpa  för det kubanska folkets frihet,

för att politiska fångar ska släppas,

och för att kubanernas  rättigheter ska respekteras.

Det enda vi gör är att marschera.  Blommorna är våra vapen.

Men trots det blir vi ansatta, förtryckta,  misshandlade och trakasserade.

Var vi än är finns den kubanska  regeringen där och trakasserar oss.

2010 släpptes 52 politiska fångar,  vilket ledde till stor glädje

få dessa män, som blivit  orättvist fängslade, släppta,

men de fick själva bestämma  om de ville resa eller inte.

eftersom de blev tvungna att resa  från ett fängelse till ett annat land.

Vi vill se förändringar för framtiden,

för vårt Kuba, för ett fritt  och demokratiskt Kuba.