Martin Schulz analyserar ingående de utmaningar Europa ställs inför innan Europaparlamentsvalen 2014 och kommissionens ordförande Barrosos tal om tillståndet i unionen nu i veckan i Strasbourg.

Intervju: Tillståndet i unionen på sex minuter

https://api.multimedia.europarl.europa.eu/documents/20125/16374988/n003-0259-sv.srt

Hej, Martin Schulz.  Det har blivit en ritual:

Varje år i september håller kommissionens  ordförande José Manuel Barroso

ett 30 minuter långt tal  om tillståndet i unionen.

Du får en minut på dig.  Hur är tillståndet i unionen?

Tillståndet i den europeiska unionen  är verkligen inte särskilt bra.

Den här sommaren var inte lika dramatisk  som de senaste fem somrarna har varit.

Men medborgarna har förlorat förtroendet  och krisen är långt ifrån över.

Arbetslösheten är extremt hög,  så vi har många problem att lösa

för att vinna tillbaka deras förtroende.  Det betyder att situationen är spänd,

men vi kan ändå återuppbygga en stor del  av förtroendet före Europaparlamentsvalet.

En sak enades man mer eller mindre om  i juli, nämligen budgeten.

Budgeten för de kommande  sju åren, 2014-2020.

Det har nämnts att diskussionerna  ska fortsätta 2016.

Betyder det åtstramningar fram till 2016?

För det första har inget bestämts än.  Vi enades om pengasummorna,

men jag har pratat med utskotts-  ordförandena och föredragandena och inser

att i de pågående förhandlingarna  om utgifternas rättsliga grunder

vill Europeiska rådet inte  stå fast vid alla sina åtaganden.

Det är mycket förvånande.  Så inga beslut har fattats än.

Och i 2016 ska vi se över  den finansiella planeringen

och se om vi kan utföra alla våra uppdrag  med denna kraftigt minskade budget.

Men angående det du kallar åtstramnings-  politik, de ensidiga budgetnedskärningarna,

som vissa anser kommer att  återupprätta investerarnas förtroende,

du känner till parlamentets hållning:  Utan en strategisk investeringspolitik

och särskilt kampen mot  ungdomsarbetslösheten,

kommer Europas ekonomi  inte att återhämta sig.

Därför kommer vi inte  att vänta till 2016.

Det har sagts att vi måste  vänta på valet i Tyskland.

Tyskland går snart till val.  Vad kommer att hända sedan?

Det faktum att besluten inte fattas direkt

när vi ännu inte vet vem som kommer  att styra i Berlin förstår jag.

och vi väntade även på Italien  innan vi fattade många beslut,

för vi ville veta om Berlusconi skulle komma  tillbaka eller om någon annan skulle vinna.

Vi väntade även på valresultatet  i Grekland, eftersom vi ville veta

om Alexis Tspiras skulle  vinna valet och bli premiärminister.

Det är inte något typiskt tyskt att vänta  när val ska hållas i viktiga stater

eller stater där valresultatet får  en särskild betydelse för alla andra.

Jag antar att när valet  väl är över i Tyskland

kommer besluten att fattas ett efter ett.

I veckan inleder parlamentet  en institutionell valkampanj.

Vad tycker du om kampanjen  och valet 2014?

Vissa säger att det blir  många förändringar.

Mina kollegor här tyckte att kampanjen var  nödvändig, så jag motsatte mig den inte.

2014 är ett år som kommer att  föra med sig förändringar i Europa.

De nuvarande procedurerna för hur  kommissionens ordförande väljs

går ut på att Europeiska rådet nominerar  en kandidat som väljs av parlamentet.

Nu är det tvärtom. Valet hålls, sedan  kommer de valda EP-ledamöterna hit

och enas om en kandidat som rådet  måste godkänna eller avvisa.

Vi befinner oss i en omvänd situation här.

Europaparlamentet ska enas om  en kandidat i enlighet med valresultatet.

Det betyder att de stora politiska  grupperna - socialdemokraterna,

Europeiska folkpartiet,  liberalerna, De gröna -

nominerar lämpliga kandidater i hela EU  som kan efterträda Barroso.

Vi får se vem min politiska grupp,  socialdemokraterna, nominerar.

jag tänker på hur vi ska lösa  våra överhängande problem.

Syrien och Egypten är exempel på det.  Bör man ingripa i Syrien?

Så länge medlemsstaterna  prioriterar sina egna intressen

istället för EU:s gemensamma intressen

får vi ingen hållbar gemensam  utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi har återigen sett att de två permanenta  medlemmarna i FN:s säkerhetsråd,

som också är EU-medlemmar,  Storbritannien och Frankrike,

agerar som suveräna stater i sådana  situationer, och inte som EU-länder.

Förresten gör de andra medlemsstaterna,  däribland Tyskland, det också.

Så vi är långt ifrån en riktig gemensam  utrikes- och säkerhetspolitik,

men det är fortfarande absolut nödvändigt  att försöka få till stånd en sådan.

Angående en militär intervention  var jag skeptisk,

precis som den stora majoriteten  i Europa, tror jag,

till om en sådan intervention skulle lösa  problemet eller snarare förvärra det.

Sista frågan: Om du skulle framhålla  en prioritering, vilken skulle det bli?

Bekämpningen av ungdomsarbetslösheten,  som håller vår världsdel gisslan.

Talman Schulz, stort tack, och nästa gång  hoppas jag att du har en halvtimme över.